Nu är The Strand Horse färdig! Den är gjord med mycket inspiration från tidningen The Polymer Arts. I senaste numret Winter 2014 fanns nämligen en artikel av Joseph Barbaccia där han beskrev tekniken bakom sina tavlor av ”strands” – strängar av polymerlera. Jag har tidigare sett hans tavlor och inspirerats av dem. Nu var det dags att prova själv.
Tekniken var mycket svårare och krävde mer koncentration än vad jag hade förväntat mig. Den här hästen var mitt allra första försök med den här tekniken och därför blev det en ”lärhäst”, dvs den kommer inte att finnas i webshopen för den har alltför många missar för att jag ens ska vilja ha den i ”Skadade Hästars Stall”, där hästar som fått lite skavanker i skapande processen finns och som därför har nedsatt pris.
Det som var svårt med att arbeta med polymersträngar var att få lagom avstånd mellan dem. Det låter kanske konstigt, som om det är något som skulle bli av sig självt, men det gällde verkligen att inte slarva och att mycket noggrant passa in och se till att varje sträng fastnar både mot underlaget och mot de andra strängarna. Dessutom böjde sig det underlag som jag arbetade på lätt, och under själva härdningen (då leran mjuknar) hade hästen kollapsat så det blev lite brott på strängarna på en av sidorna. Tittar man noga kan man också se att en hel del av strängarna inte har varit tillräckligt konditionerade när jag placerade dem på hästen. Därför har det blivit lite småbrott på enskilda strängar.
Med konditionera menas att man knådar leran så att bindningarna mellan polymererna i leran blir så få som möjligt. Det känner man på konsistensen genom att leran mjuknar och blir allt smidigare. Du känner säkert igen det från vanlig modellera, som kan kännas hård i början, men när man knådat den en liten stund mjuknar den och blir hanterbar. Det som sedan händer under härdningen är att man genom värme får många bindningar att uppstå och då blir leran hård. En härdad polymerlera kan inte knådas mjuk igen.
Det som jag lyckades med var att förstå mig på på hur strängar och färger samspelar med varandra. Vissa av strängarna gjorde jag som rena färger, men vissa av strängarna gjorde jag med lite mer melerade färger. Extra nöjd är jag med den ljusblå färgen, den är egentligen en blandning av ljusblått och mellanblått och gav en härlig lystereffekt på själva hästen och en effekt som liknade strömmande vatten när jag använde dessa strängar på ”gräset” under hästen. Jag lärde mig också att man behöver rulla de strängar som kommit ut från pastamaskinen för deras kanter är alltför ruffa – strängarna behöver vara runda och fina för att ge bäst effekt.
Jag kommer verkligen att så småningom ge mig på en ny häst med den här strängtekniken. Kanske blir den 3D helt igenom.
Lämna ett svar