När jag deltog i min allra första konstutställning var jag bara tio år och gick i fyran på Folkungaskolan i Linköping. Jag kommer inte ihåg uppgiften som vi fick, men jag vet att jag valde att illustrera fabeln ”Stadsmusikanterna i Bremen” där en åsna, en hund, en katt och en tupp ställer sig på varandra när de har lite problem med ett gäng rövare.
Det var en stor internationell konstutställning där barn från olika länder runt Östersjön deltog. Tydligen gillade man min målning, för det blev ett fasligt ståhej. Jag fick någon keramiksak och ett diplom som pris. Jag begrep ingenting, för jag tyckte inte att min målning var vare sig bättre eller sämre än det som jag brukade göra.
Jag är ju från en gammal konstnärssläkt, och i vår släkt är det vanligt och ”normalt” att vara kreativ och skapande, både när det gäller bilder och musik. Därför har jag alltid haft det skapande och kreativa med mig och inte slutat som de flesta andra gör när de börjar skolan. För viss är det så att de flesta barn både målar och ritar och skulpterar och tycker att det är kul och tror på sig själva inom det området? Ända tills de börjar skolan och på något konstigt sätt börjar bedöma sig själva och därmed inte längre tror att de kan rita? Konstigt.
I alla fall fortsatte jag under alla mina skolår med att rita och måla och hade genomgående högsta betyg i ämnet Teckning/Bild. När jag slutade gymnasiet sökta jag in på universitet för att utbilda mig till bergsingenjör, men tackade nej till platsen. Jag tänkte nämligen att det skulle vara bra att jobba några år innan jag fortsatte studierna.
Så när jag hade jobbat ett slag gick jag till Arbetsförmedlingens studievägledare. Det skulle jag inte ha gjort, det har jag förstått så här i efterhand. Hon bara skrattade åt mig när jag bad henne om förslag på vilka konstskolor som var bäst och som jag skulle söka in till. ”Bara för att du har femma i teckning ska du inte tro att du är konstnär”, sade hon. Och jag protesterade lamt. Och berättade samtidigt att jag tidigare hade tänkt utbilda mig till bergingenjör för att jag gillade kemi. ”Tur att du inte tog den utbildningen”, sade hon. ”Den skulle du aldrig ha klarat av”. Och så tyckte hon att jag skulle utbilda mig till urmakare i Borensberg eftersom jag verkade vara tekniskt lagd.
”Nja”, vidhöll jag, ”det är nog det där med kemi som är kul”.
”Men då kan du bli laboratorieassistent”, sade hon. ”Det är några år på Ljungstedtska, och du slipper det första halvåret eftersom du gått naturvetenskaplig linje på gymnasiet”.
”Menar du att jag ska gå gymnasiet IGEN?”, sade jag klentroget. Och hon nickade glatt.
Jag gick därifrån. Som tur var inte helt knäckt, men hon hade i alla fall fått mig att inte tänka på konstutbildningar något mer. Jag utbildade mig så småningom till kemist (ja, jag klarade av en universitetsutbildning!!!) och dessutom tog jag senare i livet ytterligare en universitetsexamen, denna gång inom Medie- och kommunikationsvetenskap. Jag funderar ibland fortfarande på vad som hade hänt om jag slagit mig in på konstens väg tidigare i livet, men det får vi aldrig veta.
Det som jag vet är att den skapande kraften alltid har varit stark hos mig och att jag mår som allra, allra bäst när jag får skapa. Och att jag inte tänker släppa taget om den skapande kraften inom mig någon gång mer.
Lämna ett svar