Idag lade jag sista handen vid Sleipner. För varje moment som jag gör på en häst och ju mer tid och energi jag lagt ner på den desto mer orolig blir jag för varje följande moment. Gör man fel i början gör det inte så mycket. Då är det bara att krama ihop leran och börja om på nytt. Men när man investerat åtskilliga timmar i arbetet blir det alltmer spännande. Dels är jag så nyfiken på hur det ska bli – om det som jag tänkt ut i symbolik, former, färger och tekniker också kommer att fungera. Och dels är jag så orolig för att jag ska göra något fel som inte går att rätta till.
Det handlar också om att veta när man är klar. Det är inte så lätt som man kan tro – ett konstverk har alltid en nivå där det är som ”bäst”, börjar man göra för mycket är risken stor att det blir överarbetat – att det antingen blir ”för mycket” eller att man råkar fila bort just den där kantigheten eller texturen som ger liv åt det hela.
Det som jag gjorde idag var att lägga på patineringen för att ge mer liv åt ytan och låta den torka in några timmar så att jag sedan kunde slipa försiktigt med slipduk för att få fram de önskade högdagrarna.
Sedan kontaktade jag beställaren och berättade att hans Sleipner var klar. Vi kom överens om att träffas någon timme senare så att han skulle kunna titta på skulpturen. Om jag är nervös ibland under själva skapandet är jag ännu mer nervös när jag ska träffa en beställare. Jag tittar på min färdiga skapelse gång på gång och försöker bedöma den med andras ögon. Har jag lyckats få fram det uttryck som beställaren hoppas på?
Hur det gick? Jo, jag kan avslöja att han var mycket nöjd. Han gillade kraften och rörelsen, han gillade på vilket sätt jag lyckats berätta hans personliga historia i runor på hästen, han gillade stenen som Sleipner tar ett språng ifrån. Han gillade det mesta.
Och jag är också glad. För jag blir väldig, väldigt glad när jag kan göra andra glada genom det som jag skapat!
Lämna ett svar