Nu, när det börjar närma sig jul, är det bråda dagar. Många små hästar blir till och lämnar Mosebacke. Och som alltid känns det i hjärtat när de ska lämna mig. Under den resa som jag har gjort tillsammans med de små hästskulpturerna under skapandet har jag blivit riktigt god vän med dem. Från den första kontakten där ägaren beskriver sin häst och jag försöker sätta mig in i vad som är unikt och speciellt med just den hästen och hur jag ska kunna uttrycka det i lera med former och färger. Vad ska jag göra naturalistiskt och vad ska jag ta bort? Vad ska jag tillföra? Ska hästen kanske ha något attribut som inte vanligen finns på hästar? Hur ska mönstren skapas? Vad ska den ha för färger?
Under skapandet blir vi alltmer goda vänner, och när det är dags för de sista momenten känns det nästan lite sentimentalt. Här på bilden är det två små hästar som står och torkar inför sin sista polering. Det är nästan som om de skulle kunna få liv närsomhelst, så jag funderar om jag verkligen kan lämna dem ensamma. Snart ska de poleras så att färgerna framträder klart.
Och därefter är det inte långt kvar innan jag med varsamma händer ska placera dem i doftande halm i små kartonger för resan till sina nya ägare. Innan jag stänger locket och tejpar ihop kartongen ger jag alltid hästarna en sista, försiktig klapp utmed halsen.
Lämna ett svar