Som du säkert har märkt har mina hästar på sistone varit av en speciell typ, jag kallar dem ”smalisar” eftersom benen är så långa och smala. Istället för att försöka avbilda en häst ganska naturtroget och ge den abstrakta sprakande färger och mönster jobbar jag just nu med ganska stiliserade form på mina hästar som dessutom oftast får dova färger med mer subtila mönster, om det ens finns mönster.
De är fantastiskt härliga att göra, jag får möjlighet att jobba mer med uttrycket när jag inte hämmas av att behöva göra allting naturtroget. Jag utforskar kring vad formen ”häst” betyder och upptäcker att gränserna är ganska vida.
Och det är väl just det här som gör det hela till ”konst”. För även om naturtrogna avbildningar är utmanande och kräver stor skicklighet och kunnighet i olika tekniker så är det inte alltid som de berör betraktaren – hen vet ju redan hur en häst ser ut, hen blir inte vidare berörd över att se en avbildning.
Men när man flyttar gränserna lite grand – när betraktaren får jobba lite för att förstå vad hen ser – det är då som magin sker. När allt inte är riktigt färdigt, när det finns saker man behöver fundera över i skulpturen, då blir betraktaren medskapare, då är betraktaren med och skapar den historia som skulpturen förmedlar till just den personen. Då blir betraktaren engagerad och aktiv. Det blir konst.
Så det är egentligen inte konstnären som skapar konsten – konst skapas av betraktaren. Konst uppstår först när betraktaren är delaktig och skapar en mening i det denne ser.
Lämna ett svar