… att ha en halvfärdig skulptur på ateljébordet – och ingen tid över att jobba med den. Men så är det ibland, att resten av livet kräver att man ägnar sig åt det. Det är ju lite av förbannelsen med att ha ett vanligt jobb och att jobba med konsten på den tid som blir över.
Samtidigt är det en fördel. Man får tid som gör att man hinner fundera lite mer på vad det är man försöker uppnå. Om jag skulle ha obegränsat med tid i ateljén tror jag att risken skulle vara stor att jag jobbade på lite för snabbt, att jag skulle jobba på utan att fundera igenom olika alternativ och olika möjligheter. (Fast å andra sidan kan det ibland vara bra att inte tänka för mycket och vara mer spontan).
Nu har jag kommit så långt att jag har ”klätt på” leran på stålpinnen och skapat grundformen till den här hästen. Nästa steg blir att utforma detaljerna och ytan.
Och jag kan redan nu avslöja att jag kommer att prova på en för mig helt ny teknik för avslutningen, själva ytan och färgerna på den… Du får läsa mer under de kommande dagarna.
Lämna ett svar