Nu är Bargello-hästen nästan färdig, och det är riktigt, riktigt spännande för mig. När jag gör en häst börjar det ju med någon form av idé och drömmar, och sedan gör jag verklighet av dem, steg för steg. Varje steg är spännande, för har jag inte tänkt rätt både när det gäller formgivning, färgval eller de rent tekniska bitarna så går det hela rakt åt skogen. Då är många timmars arbete förgäves, och det är bara att krama ihop leran till en ledsen liten hög. Och försöka tänka den positiva tanken att ”jag har ju i alla fall lärt mig något” och så börja om igen.
På bilderna idag kan du först se de små silverhästkorna. I våras lärde jag mig nämligen att arbeta med silverlera. Det är äkta silver som ligger som små, små korn i ett organiskt material. Det innebär att man kan skapa föremål i silverlera. När man sedan bränner dem brinner det organiska materialet först upp, sedan smälter silvret och blir till vanligt silver. Därför kan mina hästar numera få äkta silverskor på sina hovar.
På den andra bilden ser du Bargello-hästen med silverskorna på.
Den tredje bilden visar de tonade färgbitarna som jag använde för att göra tonad man och svans, och på den fjärde bilden ser du hur jag sammanfogat manen till en helhet, färdig att montera. Det är bland det som känns ”elakast” när jag skapar en häst. När jag monterar manen skär jag nämligen en djup skåra i halsen på hästen, och det känns som jag gör den illa, som om det borde göra ont, trots att jag naturligtvis vet att det bara är en lerklump. Och det kan inte göra ont i en lerklump.
Men medan jag skapar en häst blir jag liksom vän med den. Den blir på något sätt levande, jag får en relation till den. Och därför känns det som om jag gör den illa när jag skär i den.
Lämna ett svar