Orinoco

En del hästar rör vid ens själ mer än vad andra gör. Och ofta händer det lite oväntat.

För det mesta när jag skapar hästar har jag i förväg noga tänkt ut hur den ska se ut, vad den ska ge för intryck, vilka tekniker jag ska använda, i vilken ordning jag ska göra de olika momenten. Jag har alltså under flera dagar noga tänkt igenom och provat olika möjligheter, förkastat, börjat om från början, provat igen och så vidare tills jag vet exakt vad det är som jag är ute efter innan jag säyter mig vid ateljébordet och mer eller mindre följer de instruktioner som jag tänkt ut till mig själv.

Så var det inte med den här hästen. Här började jag mycket vagare. Jag visste att jag skulle använda samma canes

(mönster) som jag använt till Diamond. Inte bara för att Diamonds mönster var så vackert och skimrande utan också för att jag som tur var hade skapat så mycket att det räckte till minst en häst till. Eftersom jag aldrig gör två exakt likadana hästar tänkte

jag att det här skulle bli lite mer långbent även om den fortfarande skulle ha en ganska rund kropp.

Så jag skapade en grundform utifrån detta och började placera mina canes på kroppen, på ungefär samma sät som på Diamond. Där hade jag ju redan tänkt ut hur de skulle placeras för att ge den effekt jag önskade och jag följde samma tankesätt.

När det kom till hals, huvud och ansikte hände återigen det här förunderliga som ibland sker när man skapar. Hästen blir som en medskapare. Den blir liksom levande och har mycket att säga till om när det gäller uttryck, färg och form. Den ville bli lugn, den ville bli innerlig och den ville förmedla den där speciella känslan av samhörighet som man kan känna med en häst.

Så här är den – Orinoco. Klicka på länken till vänster så kommer du till webshopen där du kan se fler bilder på Orinoco.