Som du som följer den här bloggen säkert redan vet så finns det inte två Mosebacke Hästskulpturer som är likadana. Varje häst är helt unik, och varje häst är skapad från sin egen idé från grunden, även om jag ibland använder liknande tekniker till flera hästar.
Det gör också att varje häst är mycket speciell för mig, och när jag tittar på själva hästen – eller bilder av den – så minns jag i stort sett alla de timmar jag lade ner på att skapa den, var jag hade problem, var det gick av sig själv liksom en dans och hur spännande det var när jag härdade den sista gången.
Det började med en känsla
Feeling började med en känsla. En blå känsla, lite av längtan, saknad och vemod men också mycket glädje och innerlighet. Som med alla hästar går jag omkring och funderar i flera dagar innan jag slutligen sätter mig ner vid ateljébordet. Under dessa dagar funderade jag på Feeling medan jag körde bil, medan jag promenerade i skogen och medan jag gick i mataffären och plockade varor i korgen.
Jag hade snart kommit fram till att det här skulle bli en långbent häst, med ganska kompakt kropp men med lång hals och uttrycksfullt ansikte. Färgerna skulle vara främst i den blå-gröna färgskalan och för att göra hästen ännu mer skimrande valde jag att använda en mycket speciell teknik.
Bladkoppar under transparent lera
Den här tekniken går ut på att först kombinera olika färger av leran, främst blå-gröna, till ett ganska tunt och flexibelt ark. Ovanpå detta ark lade jag försiktigt på ett lager av bladkoppar. När det hade klibbat fast ordentligt i den mjuka leran körde jag försiktigt arket genom pastamaskinen, denna gång på en ännu tunnare inställning. Detta fick bladkopparen att krackelera på ett (som jag tycker) mycket snyggt sätt. Därefter gav jag arket ännu lite mer färg med hjälp av några droppar alcohol ink. När detta hade torkat lade jag ett tunt lager av transparent lera över det hela.
Problemet är bara att den transparenta leran inte är transparent innan den är härdad. Medan man arbetar med den är den vit. Så från och med det att jag lade den transparenta leran över mitt färgskimrande ark med lera hade jag ingen större kontroll över hur det färdiga resultatet skulle bli.
Så jag byggde på, fokuserade på formen, på uttrycket, på dimensioner och balans. Jag jobbade med något som såg vitt ut, och jag undrade hela tiden hur slutresultatet skulle bli. Skulle färgerna matcha med varandra? Skulle de bli för bleka? Skulle de bli för kraftiga? Skulle färgerna följa hästens form på ett bra sätt eller skulle de liksom motverka slutresultatet?
Den skimrar!
Jag hade inte behövt vara så orolig under de många timmar som jag arbetade med den lilla hästen. När den kom ut ur ugnen efter den sista härdningen hade den transparenta lera blivit transparent på riktigt och både färger och bladkoppar skimrade precis som jag ville.
Jag var mycket nöjd – och det kändes som om den lilla hästen log mot mig i samförstånd.
Lämna ett svar