Att delta i en vernissage är som att delta i en fest – en samling av människor som förenas i gemensamma käsnlor av förväntan och glädje. Med ett glas bubbel i handen minglar besökarna, ivriga att upptäcka de nya konstverken och kanske utbyta några ord med konstnärerna själva. Det blir några mycket speciella timmar som är fulla av förväntan för alla inblandade.
Besökarna hoppas på att få uppleva något nytt, kanske till och med hitta en djupare förståelse för konsten som presenteras. För konstnärerna är det en spännande möjlighet att få se sina verk genom andras ögon, att förstå hur deras skapelser tas emot och tolkas. Och för galleristen är det en chans att se om utställningen uppfyller sitt syfte och skapar möten och samtal som berikar alla närvarande.
Du tycker verkligen om hästar?
Som konstnär uppskattar jag verkligen dessa möten och samtal. De ger mig en inblick i hur andra ser på det jag skapat och vilka känslor som mina verk väcker. En fråga jag ofta får är: ”Du tycker verkligen om hästar, eller hur?” Och naturligtvis instämmer jag, jag älskar hästar, men frågan väcker också en viss osäkerhet inom mig. Jag börjar undra: Ser betraktaren endast en häst? Går all symbolik, alla referenser och undermeningar förlorade? Jag tänker också på hur flera olika lärare har försökt att pusha mig till att utvecklas genom att komma förbi hästarna, försökt få mig att skapa ”konst” istället för ”bara göra hästar”.
Kan det vara så att hästen, som under årtusenden haft en central plats i människans historia och kultur, fortfarande är så starkt förknippad med sina egna betydelser att den skymmer allt annat? Att det blir svårt att se förbi själva djuret och upptäcka den djupare meningen bakom verket?
Hur tänker du?
Jag är nyfiken på hur du, som betraktare, upplever konstverk och skulpturer som avbildar hästar. Ser du mer än bara hästen? Vad väcker det i dig? Dela gärna dina tankar – det är just genom dessa samtal som både jag och min konst utvecklas.
Lämna ett svar