En Blåvinge blir till

Det är inte alla hästskulpturer som låter sig skapas snabbt och enkelt. De flesta tar några dagar att göra, men en del är lite mer motspänstiga än andra och tar ännu längre tid. Det här är berättelsen om hur Blåvinge blev till.

Vingar

Det började med att jag började fundera över vingar medan jag rensade vårens första ogräs i trädgården. Jag funderade kring hur man skulle kunna skapa riktigt uttrycksfulla vingar. Tunna vingar, men ändå kraftfulla. Vingar som en liten häst skulle kunna vinkla upp över huvudet utan att de gick sönder.

Sådana konstruktioner ställer en hel del tekniska krav. Att skapa skulpturer är inte bara att få konstnärliga idéer. det gäller också att hitta lösningar på olika tekniska utmaningar gällande själva utförandet. Även om polymerlera är ett fantastiskt material som är både starkt och flexibelt så klarar det inte vad som helst. Jag funderade en hel del kring vad jag skulle använda för stomme i vingarna utanför att det skulle bli för klumpigt. Slutligen fastnade jag för tunn aluminium-mesh från Biltema, sådan som man använder när man fusklagar rosthål i bilar 🙂

Så jag skissade på en vinge och klippte ut den i det tunna aluminiumnätet. Den här gången tänkte jag använda mig av en annan lera än vanligt – Super Sculpey. Sculpey är en lera som är lite mjukare än den Fimo Professional som jag vanligen använder. Det är lite mer formbar, och just därför lite enklare att skulptera med (som namnet antyder).

Jag klädde in aluminiumnätet i tunna lager av lera, formade linjer och tonade med olika blå nyanser av Pan Pastels.

In i ugnen

Sedan monterade jag med stor försiktighet vingarna på en häst, också den formad i Super Sculpey, och därefter blev det dags för härdning i ugnen. Eftersom vingarna var så känsliga innan härdningen, när leran fortfarande var mycket mjuk, tog jag hjälp av en annan hästskulptur. Den fick följa med in i ugnen för att stötta upp vingarna under själva härdningen.

Ut ur ugnen

Det var med stor spänning jag följde härdningen. Skulle det fungera?

Det såg faktiskt ut så. Efter 30 minuter tog jag ut den lilla hästen och dess kompanjon och lät dem svalna. Jag kände försiktigt på vingarna och kände mig nöjd. De verkade hålla bra. De kändes stabila. Jag tog tag i hästkroppen för att lyfta in den på ateljébordet och göra de sista små justeringarna.

Då.

Kras!

Vingarna lossnade och föll av!

Jag försökte limma tillbaka dem, men leran var porös och spröd och föll i allt fler bitar ju mer jag försökte laga den. Det var bara att ge upp.

(Till Sculpeys försvar kan sägas att jag möjligen härdade vid lite för hög temperatur, jag härdade vid samma temperatur som jag bruka härda Fimolera i.)

En vecka senare

När något inte fungerar på det här sättet ska man inte försöka direkt igen. Risken är då att man är så frustrerad att man liksom stressar och gör något annat eller samma fel igen. Det är bättre att låta det hela vara, att fundera och att gå igenom alla procedurer om och om igen i huvudet, så att problemen är lösta när man försöker igen.

Nytt försök

Så under påskhelgen 2020 gjorde jag ett nytt försök. Den här gången med vit Fimo Professional. Den här gången gick det mycket bättre redan från början. Det är ju nästan sjävklart, för jag hade ju redan repeterat en gång och dessuom tänkt igenom procedurerna extra noga. Den här gången visste jag vad jag inte var riktigt nöjd med förra gången och kunde faktiskt skapa ett par ännu snyggare (i mitt tycke) vingar.

Jag monterade dem på hästen och började jobba upp nyanserna med lager på lager av Pan Pastels i olika blå och grå nyanser. Det är fantastiskt så bra de här pigmenten samspelar med sig själva och med leran och hur det liksom skimrar genom de olika lagren.

Samma kompishäst följde med in i ugnen även den här gången och gjorde ett lika bra jobb som förra gången.