Idag snöande det så där vidunderligt vackert. Jag känner nästan alltid någon sorts kreativt lugn när det snöar. Det är som om alla känslor lägger sig lika mjukt som snön, och fram kommer glädje, nyfikenhet och inspiration.
I förmiddags hade jag byggt ihop en grundform till en Mosebacke Häst, med ett helt nytt koncept (ja, du ska få se det senare) och jag behövde fundera en del på hur jag skulle gå vidare. Vilka metoder skulle jag använda? Vilka färger?
Jag tittade ut genom fönstret och längtade ut, tänkte att en promenad ner till min älskade sjö Roxen skulle hjälpa mig att få ordning på de kreativa tankarna. Men skulle knät hålla? Jag vred nämligen vänsterknät ur led för några veckor sedan, och har inte varit nere vid sjön sedan dess. Var verkligen idag rätt dag för att prova en lite längre promenad? Det kunde ju till och med vara lite halt, och jag ville ju helst inte riskera att halka och slå upp skadan igen.
Men längtan ut tog över. Jag drog på mig skorna, lade dubbarna i fickan för säkerhets skull, och gav mig iväg. På huvudet den supersköna luvan med inbyggd halsduk som jag stickade mig i december. Och med öron. Det är liksom öronen som gör luvan, eller hur?
Medan jag promenerade lite försiktigt (för knäts skull) och njöt av de vackra vintervyerna tog jag massor med fina snöbilder med min kamera. Jag funderade på alla färger som faktiskt finns på vintern. Det är absolut inte alls bara vitt och svart, och under större delen av promenaden funderade jag kring hur jag skulle kunna använda just de här vinterfärgerna och vintermönstren till den Mosebacke Häst som väntade där hemma.
Men det blev inte så – när jag väl började på hästen blev den en riktig färgexplosion! Och kanske var det de sparsmakade färgerna, eller den vilan av alla sinnen som jag fick under promenaden, som hjälpt till att hitta de rätta besluten i skapandet.
Lämna ett svar