Söndagskväll. Höstmörkret faller tyst utanför. Jag sitter på övervåningen och hör hur regnet vänligt smattrar mot taket.
Tänker lite på hönsen – kycklingarna brukar vara lite dåliga på att gå in i hönshuset på kvällarna. Undrar om de sitter kvar därute i mörkret, dyblöta och frysande eller om regnet har fått dem att självmant gå in. Jag brukar behöva tända inne i hönshuset för att de ska våga gå in, mörkret är tydligen skrämmande för dem. Bestämmer mig för att gå ner och titta till dem så snart jag skrivit klart det här blogginlägget.
Ibland är det så enkelt att skapa, jag sätter mig bara vid ateljébordet och sedan så är det som om saker och ting händer av sig själv mellan mina händer, som om jag bara förundrat tittar på och undrar varifrån allt detta härliga, roliga och fantastiska kommer.
Och så är det andra dagar. Som idag. När jag sitter vid ateljébordet och kämpar. Och kämpar. Jag kommer inte på några idéer. Proportionerna blir fel. Färgerna blir fel och stämmer inte överens med varandra. Mönstren blir sneda. Hästarna blir fula. Jag blir sur och tappar självförtroendet.
Men samtidigt VET jag. Man måste ha sådana här dagar ibland. Det kanske till och mde är just de här dagarna, de dagar som man får kämpa som mest, de dagar när det känns som om man inte kan något och ingenting händer. Det är de här dagarna då man verkligen utvecklas, då det djupmedvetna laddar upp energier. Någon av de kommande dagarna kommer det att hända – det kommer att bli ”magi” igen.
Det gäller bara att vänta.
Och att arbeta flitigt medan jag väntar – för inspirationen kommer inte av sig självt. Den kräver arbete och koncentration.
Lämna ett svar