Det har varit väldigt lugnt på den skapande fronten under hela hösten. Då och då har jag satt mig i ateljén och försökt skapa, men den där riktiga känslan när det liksom vibrerar i hela kroppen och jag bara ”vet” hur jag vill att det ska bli och är nästintill outhärdligt nyfiken på resultatet, och man börjar och jobbar nästan som i trans och timmarna bara flyger förbi… har inte infunnit sig.
Jag har inte riktigt förstått varför det varit så – jag som dels brukar ha sådan energi att komma igång med skapande och dels brukar få ännu mer energi genom det som jag skapar.
Det är egentligen underligt att man inte begriper det medan det pågår, men nu, när det har blivit lite lugnare igen står allt klart för mig: Jag arbetar ju heltid på ett vanligt jobb (ja, särskilt vanligt kan man kanske inte kalla det eftersom det är mycket mångfacetterat). Det är alltid mycket att göra, men under hösten har det varit mer än någonsin – och det är det som nu står helt klart för mig. Under hösten använde jag all den energi som jag hade till mitt arbete. Jag orkade helt enkelt inte uppbåda den energi som behövdes för att blåsa liv i den kreativa glöden. Om det ens fanns någon glöd, det kändes ett som det bara var kall aska.
Men nu idag, just idag, tändes glöden igen! Det har varit rent otroligt underbart att närma sig ateljébordet med positiva och kreativa känslor. Det var som om fingrarna snubblade på sig själva i ivern att plocka fram de saker som behövdes och former och färger hittade varandra lekande lätt.
Idag blev det en häst med lång hals och långa spinkiga ben. Kanske är det åt det här hållet som Mosebackehästarna ska utvecklas?
Lämna ett svar