Lördagen den 2 november var det dags för vernissage på Strängnäs Konstgalleri, och spänningen låg verkligen i luften. Arrangörerna hade gjort ett fantastiskt jobb, och intresset var stort – närmare 500 besökare kom för att uppleva den jurybedömda utställningen. Redan innan dörrarna öppnades klockan 12.00 hade en grupp förväntansfulla människor samlats i novemberkylan utanför, redo för att låta sig beröras av konsten och kanske mötas på nya sätt.
Det jag uppskattar mest med vernissager är just dessa möten mellan människor. En vernissage är ju som en fest där alla minglar runt, redo för inspirerande och givande möten. Under de här lördagstimmarna drogs jag in i samtal efter samtal med både andra konstnärer och med besökare.
Konsten som väcker känslor
Ett av de mest magiska mötena på en vernissage är mötet mellan betraktaren och verket. Du ser hur besökarnas blickar utforskar målningar och skulpturer och låter känslorna följa med. Konst väcker ju inte alltid glädje – ibland rör den vid något djupt och eftertänksamt, kanske till och med oroande. Varje person både får och ska ta in konst på sitt helt egna sätt. Därför kan de samtal som följer vara lika tankeväckande som själva verket.
Människorna och konsten
För det handlar ju också om möten mellan människor. Det är något särskilt när två främlingar står framför samma konstverk och börjar prata om vad de ser och känner. Plötsligt delar de en stunds gemenskap, där de tillsammans fördjupar upplevelsen av verket och kanske öppnar nya perspektiv för varandra. Och så är det de värdefulla samtalen mellan konstnär och betraktare. Många hade aldrig sett polymerlera användas för att ”måla” och skapa ytor som mina hästar, och jag fick gång på gång förklara hur jag arbetade.
Jag brukar jämföra med akvarell som är mycket tunt och lättflytande, med olja och akryl som är fastare och tyngre. Och så slutligen med polymerlera som kommer i olika nyanser precis som de andra typerna av färg (och att jag blandar till mina egna nyanser på precis samma sätt som med andra färger) men som är så tjockflytande att det är rena rama leran. Det var fantastiskt att se ljuset tändas i betraktarens blick när denne insåg vad hen hade framför sig. ”Åh! NU förstår jag! Vilket fantastiskt verk!”
Det är därför som polymerlera både är en utmaning och en fördel som konstnärsmaterial: Det är få som förstår vad de ser. Fördelen är att när jag förklarar i detalj blir åhörarna genuint imponerade och intresserade. Men nackdelen är förstås att jag inte hinner förklara för alla. Någon trodde till exempel att jag köpt en leksakshäst och bara dekorerat den, någotn annan att jag använt färdiga mönster som jag klistrat på en skulptur.
Vill du se hur processen faktiskt ser ut kan du kika på den här videon, där jag visar hur jag skapade skulpturen Rullring, den som nu är med på Strängnäs Konstgalleris utställning.
Inspiration och gemenskap
Och så är det naturligtvis mötena med de andra konstnärerna. Vilken glädje och gemenskap det blev när vi samtalade om våra verk, ställde frågor till varandra och öppenhjärtigt diskuterade konstnärslivets utmaningar och möjligheter. Dessa samtal ger så mycket, bland annat ny inspiration, nya idéer och en ibland nödvändig påminnelse om varför vi skapar. Nu ser jag fram emot att ta med mig allt detta hem och omsätta det i skaparglädje.
Att vara konstnär är ibland ett mycket ensamt arbete, men dagar som dessa påminner mig om att konstvärlden är full av kollegor, vänner och betraktare som alla bidrar till att hålla konsten vid liv.
Stort tack allihop som var med och gjorde den här dagen så minnesvärd!
Lämna ett svar